Gammelänge kraftverk ligger nedströms Krångede i Indalsälven och utnyttjar den återstående fallhöjden mellan Krångedeverket och Hammarforsen i Ragunda. Arbetena i Gammelänge inleddes 1941 och försvårades av krigsårens materialbrist. Dessutom blev stora delar av arbetsstyrkan om totalt 950 man periodvis inkallad till beredskapstjänst. Älven dämdes över med en 450 meter lång …
Mörsils kraftverk ligger mellan sjöarna Liten och Ockesjön i Indalsälven. Redan 1892 elektrifierades delar av Mörsils socken då riksdagsman Olof Walter lät uppföra en kraftstation. En del av Äggforsarna dämdes över och vattnet fick driva en liten Francisturbin. Äggfors Werk som drev såg- och kvarnrörelse utnyttjade också älvens kraft. 1914 …
Kraftstationen i Krångede. Den röda byggnaden till vänster i bild är stationens intag. I mitten syns omlastningshallen med sina karakteristiska gavelfönster från golv till tak. Kontrollrum, personal och kontorsutrymmen finns i huskroppen till höger. Notera den bevarade flottningsrännan framför stationen. Sommaren är en intensiv period för landets kraftproducenter. Under en …
Näsaforsen, fem kilometer söder om Föllinge, är en av Jämtkrafts kraftstationer i Hårkan. Den togs i bruk 1975 och ersatte då en äldre kraftstation som byggts av Hissmofors AB redan 1926. 2009 gjordes en omfattande revision som bland annat omfattade nytt löphjul och moderniserad reglerutrustning. Maskinstationen är en typisk 70-talskonstruktion byggd av prefabricerade betongelement. När den ritades var inte längre vattenkraften något nytt och det var länge sedan den hade varit en viktig angelägenhet för landets bästa arkitekter. I Näsaforsen finns idag en ensam turbin på 15 MW. Fallhöjden är 16,2 meter.
Hårkan är ett biflöde som mynnar ut i Indalsälven i höjd med Lit. Vid Högfors bruk (inte att förväxla med bruket utanför Norberg) användes älvens kraft till att driva ett numera nedlagt träsliperi. Den nuvarande kraftstationen ägs av Jämtkraft och togs i bruk 1985. 1980-talet anses, på goda grunder, av många som ett förlorat decennium när det gäller industriarkitektur. Kraftstationen i Högfors är inte något undantag, men den är i alla fall vackert belägen.
Långan är ett biflöde till Indalsälven som flyter samman med den större älven inte långt från Litsnäset. Vid Rönnöfors i Offerdals socken finns ett kraftverk ägt av Jämtkraft. Kraftverket stod klart 2000 och utnyttjar en fallhöjd på 6,8 meter mellan sjöarna Rännögssjön och Landögssjön. Fram till år 2000 fanns det endast en reglerdamm byggd 1959-1960. I anslutning till kraftverket finns ruinerna av Rönnöfors bruk som lades ner 1883. Platsen är värd ett besök, även om den sannolikt kommer bäst till sin rätt sommartid. Maskinstationen är ovanligt påkostad för att vara nybyggd. Taket täcks av torv medan fasaden delvis är klädd …
OS i London 1948 blev för svenskt vidkommande ett av de mest framgångsrika genom tiderna. Hela 45 medaljer fick de svenska deltagarna med sig hem. Framgången berodde förstås inte på överlägsna gener eller träningsmetoder, utan på att en hel generation unga män hade dödats på slagfälten. För svenskt näringsliv rådde liknande förutsättningar. Europa låg i ruiner och material för återuppbyggnaden kunde levereras av den oskadda svenska industrin. Energibehovet växte snabbt vilket krävde en snabb utbyggnad av vattenkraften. Teknikutvecklingen hade redan på 1930-talet gjort det möjligt att föra över kraft från Norrlands älvar till södra Sverige. En av de första efterkrigsanläggningarna …
När staten färdigställt de tre nationalkraftverken i Trollhättan, Porjus och Älvkarleby följde en period med lägre utbyggnadstakt. Motala ström vid Vätterns utlopp i Boren blev nästa utmaning. Fallrättigheterna förvärvades 1917 och arbetet att bygga Motala kraftstation påbörjades nästan omedelbart. Arbetsstyrkan på ungefär 300 personer leddes av kapten Sten Bäckman. Ännu en gång fick Erik Josephson förtroendet att rita en kraftstation åt Vattenfall. Motala skulle bli hans sista projekt. När det några år senare blev dags att bygga Lilla Edets kraftstation hade Erik Hahr tagit över. Maskinstationen i Motala blev en mindre variant av den i Älvkarleby. Turbinerna var liksom i …
De stora avstånden och anläggningarnas storlek vittnar om att elproduktion inte är riktigt så enkelt som en del debattörer vill få oss att tro. Behoven kan inte täckas genom att på kort tid smälla upp några solpaneler. Ny kapacitet kräver enorma investeringar och lång tid från beslut till produktion. Ta Stockholms kommunala energibolag som exempel. Redan på 1940-talet hade man ett kraftverk i Järpströmmen nära Norska gränsen. Kraftverket levererade tillsammans med Krångede och anläggningar i Dalälven under en period mer än ¾ av stockholmarnas elektricitet. Järpströmmen kompletterades snart med ytterligare en kraftstation i Indalsälven, den här gången i Svarthålsforsen inte …
Stockholms stads utbyggnad av vattenkraft inleddes 1911 när bygget av Untraverket i Dalälven påbörjades. Anläggningen togs efter en del förseningar i bruk 1918. De 40 MW stationen skulle leverera när den var fullt utbyggd ansågs vid driftstarten kunna täcka huvudstadens kraftbehov under all framtid. Man kan förstås göra sig lustig över dåtidens beslutsfattare, men med tanke på att en genomsnittlig lägenhetsinstallation omfattade två glödtrådar var det inte ett orimligt påstående. För matlagning och uppvärmning skulle staden använda gas från det nyligen färdigställda Värtagasverket. Behovet av elektricitet ökade snart i en takt ingen kunnat förutse. Produktionen ökades genom utbyggnad av det …