Industriområdet Lövholmen på västra Liljeholmen etablerades i slutet av 1800-talet. Bland de verksamheter som funnits i området kan nämnas Beckers (färgtillverkning), AB Gustaf Ericssons Automobilfabrik och flera leverantörer av byggmaterial. Under en tid tillverkades även kärnbränsle – ett ämne jag återkommer till senare i år. Idag har de flesta industrier …
Maskinhuset (till vänster i bilden ovan) var en av de ursprungliga byggnaderna vid gasverket som togs i bruk 1893. Byggnaden ingick i produktionskedjan för kolgas och innehöll utrustning för att avskilja ammoniak. Det är emellertid inte mycket som återstår från byggåret. 1935 inträffade en explosion och skadorna på maskinhuset blev …
Tiden är snart ute för sveriges sannolikt längsta industribyggnad – den 42 kilometer långa kalklinbanan mellan Forsby och Köping. Kalklinbanan är fullt körbar, unik och i stort sett oförändrad sedan den togs ur drift 1997. Någon motsvarande anläggning finns inte bevarad någon annanstans i världen. Trots det har man inte kunnat hitta en lösning på hur anläggningen ska bevaras. Förberedelserna inför rivning är nu i full gång och snart försvinner en bekant silhuett från landskapet söder om Köping. Fler bilder från kalklinbanan finns här
Hårkan är ett biflöde som mynnar ut i Indalsälven i höjd med Lit. Vid Högfors bruk (inte att förväxla med bruket utanför Norberg) användes älvens kraft till att driva ett numera nedlagt träsliperi. Den nuvarande kraftstationen ägs av Jämtkraft och togs i bruk 1985. 1980-talet anses, på goda grunder, av många som ett förlorat decennium när det gäller industriarkitektur. Kraftstationen i Högfors är inte något undantag, men den är i alla fall vackert belägen.
Den senaste tiden har det blivit mycket kärnkraft. Jag håller på att på uppdrag av Vattenfall att dokumentera kraftverket i Marviken. Marviken var tänkt att bli landets första kärnkraftverk i kommersiell drift. Inhemsk teknik och svenskt uran skulle göra Sverige oberoende av omvärlden. Reaktorn startades emellertid inte och anläggningen byggdes efter några år om för oljeeldning. Man kan göra det enkelt för sig och konstatera att det var ett industriellt fiasko och en felsatsning från början. Verkligheten är naturligtvis inte så enkel. Konflikter och motstridiga intressen inom projektet tillsammans med oprövad teknik bidrog förstås. Men den avgörande faktorn var förändringar i …
Förfallet i Strå kalkbruk blir allt värre och det är i allt sämre skick varje gång jag kommer dit. En gång var det här Salas största arbetsplats, något som är närmast ofattbart när man ser bilderna. Rivningen rycker förmodligen allt närmare.
Malmberga är mittstationen på den 42 kilometer långa kalklinbanan mellan Forsby och Köping. Den togs i drift 1941 och var då europas längsta industrilinbana. I Malmberga finns ett kontrollrum från vilket man styr hela linbanan. Där står också två av dess fyra drivmotorer. Linbanan är uppdelad i fyra segment med en längd av ungefär en mil vardera. Efter nedläggningen 1997 har kalklinbanan bevarats. Än idag är den komplett och fullt körbar vilket gör den unik. Femton år efter nedläggningen har man ännu inte lyckats komma fram till någon långsiktigt hållbar lösning för drift och underhåll. Svårigheterna att få till stånd …
Trollhättan (1910). Mer om Trollhättan finns här, här och här. Porjus (1915). Mer om Porjus finns här och här. Älvkarleby (1915). Mer om Älvkarleby finns här.
Kolgas (stadsgas) var ursprungligen en biprodukt vid koksframställning. Processen att framställa gas för belysningsändamål utvecklades av skotten William Murdoch på 1790-talet. Det första stadsgasverket – ägt av företaget med det fantasifulla namnet “The Gas Light and Coke Company” – byggdes i London och togs i bruk 1812. Stockholms tur kom 1853 då Klaragasverket stod färdigt. Anläggningens kapacitet blev snart otillräcklig. 1893 ersattes den av Värtagasverket. I Värtagasverket användes till att börja med så kallade retortugnar för gasframställningen. Kolet kärrades in till ugnarna från det närbelägna kolhuset. Retorthuset ritades av Ferdinand Boberg och byggdes ut i etapper fram till 1903. Anläggningen …
Stenkol, råvaran för gasframställning i Värtagasverket, förvarades under de första decennierna i två gigantiska trälador placerade parallellt med gasverkets retorthus. Byggnaderna förlängdes i etapper och hade när de var fullt utbyggda en längd på 240 meter. Kolet lossades från fartyg vid gasverkets hamn och transporterades med linbana till kolhusen. 1918 började man lagra kolet utomhus på den upplagstomt som nu håller på att bebyggas med bostäder. Efter att de förlorat sin funktion har kolhusen rivits i etapper, bland annat för att ge plats åt spaltgasverket som togs i drift 1971. Den kvarvarande byggnaden används idag som förråd.