Kraftverket i Sillre byggdes av statliga Vattenfallsstyrelsen 1930-1933. Det utnyttjar fallhöjden mellan Oxsjön och Indalsälven som är ungefär 190 meter.

Sillre byggdes för samkörning med Norrfors kraftverk i Umeälven vilket hade tagits i bruk 1926.  I Norrfors var den installerade effekten 25 MW och med stigande elanvändning skulle effekten inom några år inte räcka till för att täcka industrins förbrukning på vardagar. Under helgerna stod fabrikerna stilla och då fick man i stället spilla vatten förbi kraftverket.

Det nya kraftverket kom därför att byggas som pumpkraftverk med hög fallhöjd. På vardagarna skulle det leverera hög effekt under användningstoppar medan man under helger och nätter skulle använda överskottsenergi från Norrfors för att pumpa vatten till det övre magasinet i Oxsjön. Pumpningen beräknades pågå 65 dygn per år och ge ett tillskott på 30 miljoner m³.

Från intaget i Oxsjön sprängdes en 1850 meter lång tunnel med arean 5 m². Vid tunnelns slut fortsatte drivvattnet till maskinstationen genom en 900 meter lång tub. Turbin och pump levererades av NOHAB i Trollhättan medan generatorn kom från ASEA. Pumpen var en separat enhet monterad under turbinen och arrangemanget bidrog till att maskininstallationen fick en ansenlig höjd.

När det första aggregatet togs i drift hösten 1933 hade byggkostnaden stigit från budgeterade 2.25 miljoner kronor till närmare 3 miljoner.  Större delen av merkostnaden, 400 000 kronor, berodde på oförutsedda kostnader för flottningsanordningar. Dammen vid Oxsjön hade också krävt kostsamma reparationer på grund av läckage, något som skulle fortsätta att ställa till problem en bit in på 1960-talet. 1936 beställdes ytterligare ett aggregat som var snarlikt det första. G2 fasades in den 6 maj 1938 och pumpade vatten till Oxsjön för första gången i augusti samma år.

Torråret 1946 slogs rekord i Sillre då sammanlagt 30 miljoner m³ pumpades. Sedan användes pumpning alltmer sällan för att helt upphöra 1968. Tekniken fungerade som det var tänkt men i hela kedjan av pumpning, magasinering och generering skedde förluster som när de räknades samman var betydande. Den totala verkningsgraden för pumpning var i Sillre ca 60%, dvs om man förbrukade 100 MWh för pumpning kunde man sedan få tillbaka 60 MWh i elproduktion.

När elnäten kopplades samman och man skapade ett större elsystem med hög andel reglerbar vattenkraft blev tillskottet från Sillre till slut obetydligt, samtidigt som taxesystemet gjorde att överskottskraften inte längre var gratis.

1986 revs aggregat G2 och ersattes av en ny modern Francisturbin med kapacitet motsvarande de två gamla turbinerna. Trots de omfattande ombyggnaderna är G1 och stora delar av kontrollutrustningen bevarad i ett mycket bra skick.

En längre version av texten finns i boken ”Indalsälven – en kraftkälla i tiden” som kan beställas här.