Jag har skrivit mycket om statliga AB Atomenergis olika reaktorprojekt men även inom den privata sektorn var intresset för den nya tekniken stort. Under 1950-talet ändrades också lagstiftningen så att det blev möjligt för andra än staten att bygga och äga kärnkraftverk

I slutet av 1955 bildades Atomkraftkonsortiet Krångede AB & Co (AKK) med flera privata och kommunala kraftföretag som delägare. Bland dessa kan nämnas Krångede, Sydkraft och Stockholms Elverk. Det var med andra ord aktörer som hade elproduktion och distribution som kärnverksamhet och hade ägnat sig åt det under lång tid. AKK planerade till att börja med att beställa en liten lättvattenreaktor från Westinghouse för kompetensutveckling. Den skulle följas av en större reaktor på 200 MWe i mitten av 1960-talet. Huvudspåret var att köpa en nyckelfärdig anläggning från utlandet och importera bränsle.

Det kan jämföras med den statliga satsningen ledd av AB Atomenergi som inte bara skulle konstruera och bygga reaktorer utan också utveckla en inhemsk bränslecykel. Allt skulle göras inom landet och programmet påverkades av industri-, arbetsmarknads- och försvarspolitik.

Under 1958 fick AKK erbjudande om att gå in i Marvikenprojektet (R4) men tackade nej eftersom det kontrollerades av statliga Vattenfall och AB Atomenergi. AKK bjöd i sin tur in Vattenfall till förhandlingar om att bli minoritetsägare men dessa stoppades på regeringsnivå eftersom statens satsning på tungvattenlinjen låg fast.

I slutet av 1958 tog AKK in anbud på en 60 MWe lättvattenreaktor med tänkt lokalisering i Simpevarp norr om Oskarshamn. Året där på ansökte man om koncession att uppföra, inneha och driva en atomreaktor av kokartyp med lättvatten som moderator och kylmedel för generering. De reaktorer som till slut kom att byggas i Simpevarp var också kokarreaktorer med lättvatten (BWR) men mycket annat kom att ändras under resans gång.

Två leverantörer lämnade anbud 1959. Det ena kom från General Electric i samarbete med Asea/NOHAB och det andra från Allis- Chalmers i samarbete med Kockums Mekaniska Verkstads AB och AB Tekniska Byggnadsbyrån. Allis- Chalmers är kanske mest kända för sina jordbruksmaskiner men företaget var delaktigt i Manhattanprojektet och projekterade ett stort antal reaktorer under de första decennierna efter andra världskrigets slut. En av dessa var forskningsreaktorn R2 i Studsvik som levererades 1959.

När Allis Chalmers lade ner turbintillverkningen 1962 kunde de inte längre leverera en nyckelfärdig anläggning och föll därför bort som möjlig leverantör. Det var ett av skälen till att anläggningen vi ser på bilderna aldrig byggdes.

Samtidigt hade den svenska tungvattenlinjen hamnat i svårigheter. Marvikenprojektet började alltmer ses som en återvändsgränd och ASEAs fokus förflyttades mot lättvattenreaktorer. På kort tid tog man fram två alternativ på 20 respektive 60 MW som offererades AKK 1963. Asea hade alltså, åtminstone på pappret, kapacitet att leverera ett komplett kärnkraftverk och AKK såg positivt på en inhemsk tillverkare som kunde konkurrera med de amerikanska.

Idag är 60 MWe installerad effekt en jämförelsevis liten anläggning. När man pratar om små modulära reaktorer (SMR) brukar det handla om effekter upp till 300 MWe. De första anbuden blev också snabbt överspelade eftersom som utvecklingen mot allt större reaktorer gick med en rasande fart. Med högre effekt sjönk kostnaden per producerad kWh vilket var nödvändigt eftersom de mycket låga priserna på kol och olja gynnade konventionell värmekraft. För AKKs räkning offererade General Electric en reaktor med 320 MWe installerad effekt och 1964 lämnade Asea in en offert på ett 400 MWe kärnkraftverk.

Ett år senare beställde det nybildade Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB Sveriges första lättvattenreaktor från Asea. Oskarshamn 1 togs i drift 1972 och följdes av ytterligare två reaktorer med driftstart 1975 och 1985.