När kärnkraftens svenska historia beskrivs hamnar fokus av förklarliga skäl oftast på de olika reaktorprojekten. För statliga AB Atomenergi (bildat 1947) var bränsleförsörjningen minst lika viktig eftersom ett av målen var att landet skulle bli självförsörjande och oberoende av bränsleimport. Stora resurser satsades därför på forskning och utveckling av processen för uranutvinning.  

Inledningsvis prövades flera metoder – bland annat försökte man utvinna uran ur askan från skifferoljeproduktionen i Kvarntorp genom att smälta den i elektrougn. En mer framgångsrik metod använde mineralet kolm som behandlades med saltsyra följt av lakning med järnklorid och fällning genom tillsats av Rongalit . En försöksanläggning i Nitro Nobels gamla syrafabrik i Vinterviken togs i bruk i början av 1950-talet och där behandlades batchar om 20-50 kg kolm.  Totalt producerades 1,5 ton uran som i huvudsak användes för metallurgisk forskning. 

1953 kunde AB Atomenergi öppna en anläggning för uranextraktion i Närkes-Kvarntorp. Råvaran var skiffer som efter krossning och separation av kalksten lakades med hjälp av svavelsyra. Slutprodukten var ammoniumuranat och kapaciteten var 5-10 ton per år.

Uranet transporterades till bränslefabriken i Stockholm emballerat i mjölkflaskor av rostfritt stål. Under uppstarten av verksamheten kördes flaskorna i en av Atombolagets direktionsbilar, rattad av chauffören Gustafsson. En episod från en av transporterna beskrivs i Atombolagets tidning ”Reaktorn”:

På väg till Kvarntorp stannade han vid trottoarkanten i Enköping med baksätet fyllt av blanka mjölkflaskor. En gammal dam beskådade ekipaget och sade: “Ja, det ska vara stockholmare som kör mjölk i såna fina bilar.”  

Reaktorn nr 5 1957

Anläggningen i Kvarntorp var i drift fram till 1963. Den totala investeringen var 10 miljoner kronor och under tio års drift producerades 62 ton uran. Erfarenheterna från uranframställningen i Kvarntorp låg till grund för den mycket större anläggningen i Ranstad som togs i bruk 1965.