Finsjö nedre i Emån är ett av landets äldsta vattenkraftverk. Området kring Finsjö och Fliseryd började industrialiseras redan på 1800-talet och vattenkraften utnyttjades för att driva pappersbruk, spikhammare, kvarnar och sågar.
Kraftverket byggdes 1903-1904 av Aktiebolaget Bankeberg–Finsjö för att generera kraft till bolagets industriverksamhet. Bolaget ägde även det övre fallet i Finsjö där man byggt ett träsliperi med direktdrivna slipstolar. När kraftverket togs i bruk bestod kraftmaskineriet av två tvillingfrancisturbiner från Verkstaden Kristinehamn, kopplade till var sin generator levererad av ASEA. Överskottet från elproduktionen överfördes till abonnenter i Oskarshamn och Mönsterås. Den överförda effekten var låg (ca 100 kW) i likhet med kraftledningens driftsäkerhet.
Efter att Bankeberg-Finsjöbolaget gått i konkurs 1907 övertogs tillgångarna över av en bank (Nya Sverige). Banken var inte särskilt intresserad av att driva kraftproduktion och sålde därför en majoritetspost i det nybildade Finsjö Kraftaktiebolag till Oskarshamns stad 1909.
Under ledning av ingenjör Carl Sundelin, som staden rekryterat från Vattenbyggnadsbyrån, kom bolagets kraftproduktion i Emån att byggas ut med anläggningar i Finsjö övre, Blankaström och Högsby. I Alsterån byggdes Hornsö kraftverk och bolaget byggde kraftledningar till Hultsfred, Kalmar och Timmernabben.
Distributionsområdet växte snabbt liksom intresset för elektrifiering. Bolagets produktion räckte inte riktigt till vilket blev tydligt då tre på varandra följande torrår 1916-1919 ledde till kraftransonering och stort missnöje bland kunderna. Från Mönsterås rapporterades om ett ”rysansvärt egyptiskt mörker” som föll över köpingen eftersom gatubelysningen släcktes redan klockan 23 för att spara på vattnet. 1920 fortsatte vattenbristen och dessutom påverkades bolaget av den ekonomiska kris som följde första världskrigets slut. Året där på övertogs bolaget av Sydsvenska Kraftaktiebolaget.
Finsjö nedre var relativt oförändrat fram till 1993 då francisaggregaten ersattes av en kaplanmaskin. På utsidan är förändringarna inte lika påtagliga. Damm och intag är uppförda i granit och till stora delar bevarade sedan 1903. De höga fönstren som syns på äldre bilder har delvis satts igen och intill den vackra ställverksbyggnaden i tegel står en modern byggnad med fasad av frilagd betong.