Idag är bilåkande något suspekt. Vi ska helst skämmas lite och be om ursäkt för att vi kör bil. Men det har inte alltid varit så.
Under åren efter andra världskriget kunde allt fler svenskar skaffa bil. Det blev möjligt att resa och få nya intryck.
Säkert köpte många bil som en statussymbol, men viktigast var nog känslan av frihet. En känsla av att kunna åka vart man ville närsomhelst, som inte längre var förbehållen ett fåtal. Bilen var alltid redo och krävde inte anpassning till en tidtabell.
Rekordårens bilar är med några få undantag borta sedan länge. Men här och där i landet finns det bilkyrkogårdar som ännu inte blivit föremål för sanering och uppsnyggning. En av dessa är Åkes bilskrot på Kyrkö mosse en bit utanför Ryd i Småland.
Det är maj månad, och den första riktigt varma helgen för året. Vi går runt bland skrotbilarna medan nykläckta myggor får sitt första skrovmål.
Jag har sällskap av Bosse som är bilexpert. För varje oigenkännligt vrak vi passerar, berättar han vilket märke och modell vi tittar på. Dessutom får jag en kortare föreläsning om modellens starka och svaga sidor.
På skroten finns bilar från 40-talet fram till tidigt 70-tal. Genom åren har de säkert varit med om mycket intressant. En Renault Dauphine har, om man ska tro texten på den handmålade karossen, varit i Paris, Rom och Casablanca. Eller så var det bara en dröm. Kanske blev längsta resan till Tingsryd.
De flesta bilarna verkar ha varit i lång och trogen tjänst. Inte förrän motor, kraftöverföring och kaross blivit helt utslitna hamnade de på mossen. Där fick de donera delar till andra bilar av samma modell som höll ut ett par år till.
Andra har gått ett mer våldsamt öde till mötes. Förvriden plåt vittnar om att det inte kan ha varit så kul att vara med på sista resan.