Brytning av täljsten i Handöl industrialiserades i början av 1900-talet då Handöls Täljstens och Vattenkrafts AB bildades. En stor utmaning var att transportera produkterna till järnvägen i Enafors. Handöl saknade vägförbindelse och de dåliga kommunikationerna bidrog sannolikt till att företaget hamnade på obestånd.

Efter en omstart som Handöls Nya Täljstens och Vattenkrafts AB gick det bättre. Brytningen mekaniserades och 1917 togs en 7,6 kilometer lång transportlinbana mellan Handöl och Enafors i bruk.

Allt detta krävde förstås kraft och bolaget uppförde därför en kraftstation vid foten av Handölsfallet. Den står kvar fortfarande och man måste hålla med Svenska Turistföreningens resehandbok från 1922 som skriver att platsen ”tävlar med Tännforsen i skönhet”. Den installerade effekten var vid invigningen 1915 168 kW.

1929 byggdes stationen om och effekten ökades till 520 kW. 1935 byttes turbinen och den installerade effekten höjdes till 660 kW. I samband med ombyggnaden installerades också en sexcylindrig tvåtaktsmotor från Atlas Diesel. Den drev stationens ursprungliga generator och fungerade som reservkraftaggregat.

Marknaden för täljsten började vika under andra halvan av 1940-talet och på 1980-talet ville dåvarande ägaren Höganäs AB lägga ner. Bolagets Kraftstationer och elnät togs över av Jämtkraft AB 1987.

Täljstensbrytningen togs över av Handöls Täljstens AB som under en period lyckades vända utvecklingen. 2013 tog det sannolikt slut när den norska ägaren tömde fabriken på utrustning och transporterade kvarvarande bruten sten till Norge.

Läs mer om Handöls två kraftverk och planerna på ett storkraftverk, det så kallade Blåhammarprojektet, i min bok Indalsälven – en kraftkälla i tiden.