När Häggårda kraftverk stod klart 1909 dröjde det inte länge förrän kapacitetsökningen ätits upp av ökad konsumtion. Ångkraftverket i Borås byggdes om för ökad kapacitet 1912 och samma år beslutades om utbyggnad av vattenfallen vid Haby i Slottsån. Haby ligger söder om Skene och fallrättigheterna där hade förvärvats i samband med Vattenbyggnadsbyråns inventering några år tidigare.
Byggnadsarbetena påbörjades 1913 med reglering av Öresjöarna som tillsammans med sjön Tolken bildar ett magasin med en volym av 60 miljoner kubikmeter. Vid sjöarnas utlopp spränges en 200 meter lång kanal till intaget där vattnet leddes vidare i en 630 meter lång tub av nitade stålplåtar.
Tuben levererades av Motala verkstad och är efter rivningen av tuben i Ljungaverk den största i landet. Det är sannerligen en mäktig byggnad och prestationen blir förstås ännu mer imponerande när man tänker på att montering och transporter fick göras med handkraft.
Dessvärre börjar tuben närma sig slutet av sin livslängd – lagningarna syns lite här och där – och kostnaden för byte är svår att räkna hem med dagens elpriser.
Efter 630 meter når vattnet ett svalltorn som är till för att utjämna de tryckförändringar som uppstår när flödet genom tuben ökar eller minskar. Från svalltornet fortsätter vattnet 110 meter genom en brantare tub fram till maskinstationen där de båda Francisturbinerna kan utnyttja kraften ur 27,9 meters fallhöjd.
Maskinstationen ritades, liksom den i Häggårda, av Boråsarkitekten Herman Göransson. Med tegelfasad och ställverkstorn påminner den lite om Vattenfalls nationalkraftverk i Porjus. Den ligger i naturskönt, omgiven av mjuka kullar med omväxlande ängsmark och lövskog.
Haby kunde tas i drift strax efter nyår 1915. Tiden från beslut till färdig anläggning var alltså ungefär tre år. Effekttillskottet kom i grevens tid – på kontinenten pågick första världskriget för fullt och Sverige drabbades av akut bränslebrist till följd av avspärrningarna.