Den påkostade arkitekturen är en av flera anledningar till att jag arbetar med vattenkraft. Under de första 50 åren av storskaligt vattenbyggande anlitades flera av dåtidens ledande arkitekter – Erik Hahr, Hans Westman och Oswald Almqvist för att nämna några.

I mitten av 1900-talet ändrades inställningen till arkitektur i kraftverksbyggandet. Skälen till detta var flera. Den tekniska utvecklingen gjorde att man inte längre behövde inomhusställverk samtidigt som många anläggningar byggdes under jord. Dessutom automatiserades driften av de nya kraftverken vilket minskade behovet av kontrollrum och personalutrymmen. Byggtekniken förändrades och man arbetade allt mer med standardisering för att hålla nere kostnader och minimera byggtiden.

Viktigast var kanske att el och elproduktion hade blivit vardag. Kraftverken fungerade inte längre som skyltfönster och monument över utvecklingen på samma sätt som i början av 1900-talet. När Forsarna vid Backe och Sil dämdes över på 1970-talet var det därför med betydligt enklare byggnader än i Kilforsen två decennier tidigare – den installerade effekten var förstås också bara en tiondel av Kilforsens.

Systeranläggningarna Fjällsjö och Sil använder bägge rörturbiner på 12 respektive 13 MW. Maskinstationerna är fyrkantiga skapelser med väggar i röd plåt. Idag ägs anläggningarna av Uniper (E.ON).