Midskog ägs av Vattenfall och är mätt i installerad effekt det fjärde största kraftverket i Indalsälven. Det är beläget ungefär 40 kilometer öster om Östersund och byggdes under det stora utbyggnadsprogram som inleddes under andra världskriget. Riksdagen stiftade tillfälliga lagar som underlättade tillståndsprocessen för vattenkraft i ett försök att kompensera för den uteblivna bränsleimporten.

Byggplatsen låg långt från bebodda trakter och arbetsstyrkan på runt 1200 personer – många med familj – fick inkvarteras i ett provisoriskt anläggarsamhälle.

Hela projektet genomfördes på rekordtid trots att det var mycket svårt att få fram material, bränsle och maskiner. Det tog bara tre år från beslut om byggstart till infasning på nätet, vilket till stor del berodde på att man konsekvent valde de enklaste tekniska lösningarna för att spara tid. Exempelvis användes en turbin identisk med G14 i Hojum vilket kortade ner ledtiden för konstruktion och tillverkning.

Maskinstationen ritades av Sven Malm som tagit över stafettpinnen som Vattenfalls arkitekt från Erik Hahr. Malms uppdrag var ganska otacksamt. Det var ont om tid, brist på material och skydd mot flyganfall var en viktig parameter i konstruktionsarbetet. Resultatet blev en ganska intetsägande byggnad som ser ut att huka under belastningen från vattnet i den 28 meter höga dammen. Fönsterpartierna är färre och mycket mindre än de i Stadsforsen.

Det som ger byggnaden karaktär är fundamenten för sugrörsluckorna som är elegant bågformade. Inne i byggnaden fortsätter bågtemat längs långsidorna av generatorhallen. Takhöjden är rejält tilltagen och når nästan ända upp till intagen. De tre aggregaten är uppställda i olika våningsplan – sannolikt en konsekvens av att man köpte turbiner ”från hyllan” som inte var konstruerade specifikt för Midskog.

Idag har Midskog en installerad effekt på 155 MW. De tre Kaplanaggregaten utnyttjar en fallhöjd på 27 meter. Fler bilder från anläggningen finns här.