Vid det nedlagda gasverket i Värtan pågår processen att förvandla det forna industriområdet till bostadsrätter. De fyra gasklockorna – ja de är faktiskt fem om man räknar den sfäriska från 1970-talet – kommer antingen att rivas eller byggas om.

Om man vill få möjlighet att studera 100 års utveckling på gasklockeområdet börjar det alltså bli bråttom. Klockparken upplevs enklast från gångbanan längs den hårt trafikerade Gasverksvägen.

De tre äldsta klockorna var  så kallade teleskopgasklockor där gasen samlades i ett uppochnervänt plåtkar som tätades med vattenlås. Klocka 1 och 2 var de så kallade ”Bobergklockorna” inbyggda i mycket påkostade tegelbyggnader ritade av Ferdinand Boberg. De togs i bruk 1893 respektive 1900 och teglet fungerade som klimatskal vars främsta uppgift var att förhindra frysning i vattenlåsen.

Klocka 3 togs i bruk 1912 och kapaciteten utökades därmed till sammanlagt 188 000 kubikmeter. Den saknade klimatskal eftersom förbättrad apparatur för uppvärmning av vattenlåsen gjorde ett sådant onödigt. Ovan jord behövdes bara den fackverkskonstruktion som stabiliserar konstruktionen.

20 år senare hade stadens gaskonsumtion ökat så mycket att det krävdes en fördubbling av klockkapaciteten. Den nya klockan – klocka 4 – använde en konstruktion utvecklad av tyska M.A.N och hade ett tätt skal av plåt som fungerade som tryckbehållare. Ovanpå gasen vilade en skiva som rörde sig upp och ner beroende på mängden gas i klockan. Tätningarna använde tjärolja i stället för vatten och krävde en bråkdel av den vätskevolym som använts i äldre konstruktioner.

Typen blev efter introduktionen 1915 snabbt populär och runt om i Europa byggdes hundratals M.A.N-klockor. De var billigare och tog mindre plats än traditionella klockor, eftersom konstruktionen krävde enklare grundläggning och rymde en större volym gas på samma markyta.

Klocka 4 i Hjorthagen kommer att rivas inom kort,  ett öde som även väntar M.A.N-klockan i Göteborg.