Området i mellersta och norra Pennsylvania är rikt på antracit – en kolsort med hög ”rank” som har hög omvandlingsgrad. Lignit (brunkol) som brytts i östra Tyskland har en mycket lägre omvandlingsgrad och ett värmevärde per kilo som är ungefär en fjärdedel av antracitens. Kolets omvandlingsgrad beror på tid, temperatur och tryck.

Antraciten har en hög koncentration av grundämnet kol och relativt små mängder föroreningar. Den fungerar med andra ord utmärkt som ångkol, men användningen tog inte fart förrän man i början av 1800-talet övervunnit svårigheterna med att tända de extremt hårda kolstyckena.

Under det kommande århundradet blomstrade kolindustrin i Pennsylvania. De dåliga tiderna kom efter andra världskriget då allt fler gick över till olja och naturgas som bränsle. I början av 1980-talet hade kolindustrin i regionen krympt till ett hundratal arbetare.

Anrikningsverket på bilderna – Huber breaker – står i Wilkes-Barre. Kolanrikning (även kallad tvättning) är en del av beredningsprocessen som stenkol genomgår på vägen från gruva till konsument. Byggnaden är från 1952 och var i bruk fram till stängningen 1976, men anrikning av kol har pågått på platsen sedan 1895. Intill det gigantiska anrikningsverket står en koleldad kraftstation som gjorde anläggningen självförsörjande med el.

Beredningen har med tiden blivit viktigare och allt mer komplicerad. Förr i tiden räckte det med krossning, uppsiktning i fraktioner (storlekar) och lagring. Nu omfattar beredningen fler steg och ofta används en kombination av mekaniska och kemiska metoder. Utvecklingen drivs på av kunder som vill ha en bättre produkt samtidigt som allt hårdare miljökrav införs exempelvis när det gäller svavelföroreningar.

Anläggningen är idag i rätt dåligt skick. Traktens ungdomar har jobbat på saken sedan 1980-talet. Man verkar ha gett upp planerna på bevarande och satsar nu i stället på en “utsikt” från en liten park i utkanten av området.