Ibland kan jag tycka att orden ”genuin fjällmiljö” används väl frikostigt. Kraven på vad som är genuint verkar låga. Lite furupanel eller en skidlift i närheten räcker.
Desto roligare är det när man kommer till platser som överträffar förväntningar skapade av copywriters. Anjans fjällstation, belägen vid väg 336 mellan Kall och riksgränsen mot Norge, är en sådan plats.
Anjan är klassisk mark för fjällturister. Timmerhuset byggdes 1937 av Eyvind Frölich som inspirerats av byggnadsstilen i Alaska. I början av 1940-talet drogs det in elektrisk ström men sedan dess har utvecklingen gått i makligt takt.
Under resan mot Anjan sjunker stressnivån i takt med att det moderna Sverige skalas bort. Asfalten upphör när man passerat Kall. Någon mil senare försvinner mobiltäckningen och Sveriges Radio. De sista kilometrarna nås vi bara av norska radiovågor.
En del kan förstås tycka att det verkar fruktansvärt. Blir det för jobbigt finns det faktiskt en teve och parabol i sällskapsrummet. Men vem vill prata i mobiltelefon i sådana omgivningar?
Inne i fjällstationen verkar klockan stannat någon gång på 70-talet. Matsalens golv täcks av heltäckningsmatta i orange och fönstren har gardiner i samma färg. I köket huserar Henrik som driver anläggningen tillsammans med Margareta. Henrik har varit i Anjan i 40 år och menyn är klassisk. Färsk fjällfisk och souvas dominerar.
Resten av anläggningen går i samma stil. Det är mer vadmal än Gore-Tex om man säger så. Uppskattar man klassisk fjällmiljö får man inte missa ett besök.
Ahhhh, detta är lyrik på hög nivå. Måste säga att jag blev mycket sugen på ett besök där. Bug o tack
Intressant ställe. Verkligen.
Ovanstående stämmer, har jag konstaterat, genom en övernattning på stället och nyss hemkommen därifrån. Fjällstationen med omgivningar kvar i mitt sinne trots 50 mil på MC med fru på bönpallen. Kommer att åka dit igen…..
Tack för rapporten Lars! Man får hoppas att ägarna orkar hålla öppet några år till.
/Henrik
Hej!
Sommaren 1960 arbetade jag på Anjans Fjällstation. Jag arbetade mest i köket. De gäster som kom var för det mesta flugfiskare, men på kvällen när alla satt mätta och belåtna smög jag och vaktmästaren ut med båten och lade nät. Vi drygade ut middagsmaten. Ett verkligen vackert ställe att vara på. Roligt se att det fortfarande är i gång.
Med vänlig hälsning/Pia