Varför saknar ingen Simca?

Under 2000-talet har vi fått se flera anrika bilmärken återvända till marknaden. Exempelvis har Bugatti och Maybach väckts till liv av Volkswagen respektive Mercedes-Benz.

Tanken med detta verkar vara att skapa ett fiktivt “arv” för den nya modellen, även om den inte har mer än namnet gemensamt med ursprungsmärket.  I en allt mer nischad bilvärld kan det vara värt pengar.

Historiskt har det dock visat sig att bollande med företagsnamn på det här sättet inte alltid är helt lyckat. Talbot, som hade sin storhetstid samtidigt som Bugatti och Maybach, återuppstod 1979. Det var den sista dödsryckningen för det franska märket Simca.

Historien om Simca är ett skolexempel på hur man genom en konsekvent misshandel av ett varumärke kan köra det i botten.

Det egendomliga är inte att Simca lades ner, utan att märket överlevde så länge som det gjorde.

Simca (Société Industrielle de Méchanique et de Carrosserie Automobile) startades av Henri Théodore Pigozzi 1935.  Pigozzi hade ett förflutet som skrothandlare och hade sedan 1926 generalagenturen för Fiat i Frankrike. Fram till 1936 slutmonterade företaget Fiatbilar i en fabrik utanför Paris.

Men från 1936 och framåt kallades bilarna Simca-Fiat. Användandet av dubbelnamn blev ett ständigt återkommande grepp i märkets historia.

Kanske försökte man skapa kontinuitet. Det kunde verkligen behövas,  för turerna  när det gällde ägande och produkter var många.

När civil produktion återupptogs efter andra världskriget fortsatte man till att böja med att sälja Fiatkonstruktioner under eget namn.

1951 introducerades Aronde som företaget utvecklat på egen hand.

Vid den här tidpunkten hade Simca mer än 10% av försäljningen på den franska bilmarknaden. Företaget växte stadigt, bland annat genom att köpa upp Fords franska verksamhet 1954.  Talbot köptes upp 1959.

Vid förvärvet av Ford kom en färdigutvecklad modell kallad Vedette med på köpet. Vedette var konstruerad i Detroit och hade V8-motor.

I mitten av 50-talet hade Simca alltså ett ganska splittrat modellprogram. Italienska, franska och amerikanska konstruktioner marknadsfördes parallellt.

Det här var långt innan varumärkeskonsulter och tankar om bilmärkens “DNA” dök upp.

Bilen på bilderna är en Simca Ariane.  Modellen var en billigare variant av Vedette med enklare utrustning och mindre motor.  Ariane hade en 4-cylindrig 1,3-liters motor på 48 hästkrafter. I reklamtecknarens fantasi motiverade 48 hästkrafter en svart/vit-rutig racingflagga.

När Ariane konstruerades var franskan fortfarande ett världsspråk. De fina instrumenten från Jaeger var således på franska.

Bilens ursprung från andra sidan Atlanten visar sig bland annat i framsätets soffa. I USA har man länge haft en förkärlek för hel soffa i framsätet. Det går utmärkt så länge föraren är längre än passageraren.

Ariane blev populär bland taxiåkare i Frankrike. Alla komponenter var dimensionerade för V8:an i Vedette.  Med den mindre motorn blev bilen nästan outslitlig.

Modellen levde kvar i programmet fram till 1963.

Under 60-talet hade Simca sin storhetstid med introduktionen av de egenutvecklade modellerna 1000, 1300 och 1500. 1967 introducerades modellen 1100 som hade framhjulsdrift och halvkombikaross.

1970 blev Simca uppköpt av Chrysler. Förvirringen rörande varumärket var nu total. Chryslers plan var att bygga så kallade “världsbilar”, det vill säga identiska bilar marknadsförda under olika namn beroende på land.

Modellen Chrysler-Simca 1307 hade  på europeiska fastlandet Chryslermärke i kylaren, medan bakluckan pryddes av en Simcaskylt. I Storbritannien hette bilen Chrysler Alpine. 1976 blev den märkligt nog utsedd till “årets bil” i Europa.

Konceptet med världsbilar blev ungefär lika framgångsrikt som fransk single-malt och brittiskt mousserande vin.

1978 var Chrysler konkursmässigt och Simca såldes till PSA-koncernen.  De ägde sedan tidigare märkena Peugeot och Citroen. Modellen Horizon introducerades som ersättare till 1100.

Horizon hade utvecklats av ett brittiskt dotterbolag till Chrysler (Rootes) och hade således inte något med Simca att göra. Det lilla problemet åtgärdade man med ytterligare en snabb beställning till emblemfabriken.

Modellen introducerades i Frankrike som Simca Horizon. I resten av världen hette modellen Chrysler-Simca Horizon.  Ja, utom i England förstås där den hete Chrysler Horizon.

Men det slutar inte där… Bilen såldes även i USA under namnen Plymouth Horizon och Dodge Omni. I Usa använde man dock motorer från Volkswagen.

Den uppmärksamme läsaren drar sig nu till minnes att jag skrev om Talbot lite längre upp.

Namnbytet till Talbot var ett resultat av marknadsavdelningens ansträngningar. Rättigheterna till namnet Talbot fick man när märket förvärvades 1959. När PSA köpte Chrysler Europe fick man ett år på sig att att sluta använda varumärket Chrysler.

Nu gjordes en marknadsundersökning som visade att 80% av fransmännen trodde Talbot var ett franskt märke. Inte nog med det – 80% av engelsmännen trodde att Talbot var brittiskt! Här kunde man alltså både äta kakan och behålla den.

Att lita till allmänhetens omdöme är inte alltid så smart. 58% av britterna tror till exempel att Sherlock Holmes funnits på riktigt.

För säkerhets skull såg man till att gardera sig. Modellerna som introducerades efter nambytet fick heta Talbot-Simca och Chrysler-Talbot.

Förvirringen runt varumärket var alltså total. Bilarnas design var inte heller särskilt lyckad. Vad som var fram och bak på Solara gick inte att avgöra utifrån om inte bilen var i rörelse.

Först ut att enbart använda namnet Talbot blev modellen Tagora. Modellen lades ner efter bara 2 år och 20000 tillverkade exemplar.

1985 gav PSA upp och Simca/Talbot/Chrysler lades ner. Ironiskt nog kom den enda bilmodell Talbot utvecklat att introduceras som Peugeot 309.