Lindbyns kraftstation ligger i Dalälven öster om Mockfjärd. Stationen som togs i drift 1953 har stora likheter med den i Stora Skedvi som stod klar fyra år tidigare.
På insidan är stora delar av 50-talsmiljön intakt. Kontrollpanelen i plåt står framför maskinistens väl insuttna arbetsplats.
Men det var länge sedan det satt en maskinist och övervakade driften här. Lindbyn är – som de flesta av landets vattenkraftverk – avbemannat. När maskinisten i Lindbyn gick i pension 1976 drogs tjänsten in.
De första vattenkraftverken hade manuell reglering. En maskinist fick ägna arbetsdagen åt att hela tiden justera turbinens pådrag för att kompensera för variationer i lasten.
Det blev inte alltid så exakt, men så länge man hade ett fåtal förbrukare var det inget större problem.
Runt förra sekelskiftet började konstant spänning och frekvens bli viktigt, vilket ledde till att man införde automatiska turbinregulatorer. Fram till 60-talet var regulatorerna mekaniska underverk av den typ som fortfarande är i bruk i Stora Skedvi (bilden) och Lindbyn.
Även med automatisk reglering av pådraget fanns det fortfarande att göra. Dammluckor manövrerades manuellt. Temperaturer, tryck och nivåer behövde fortfarande läsas av.
Men även där har utvecklingen rullat på mot en allt högre grad av fjärrövervakning och styrning. Fortums kraftverk i Dalälven styrs idag från en central i Sveg.
Det är lite spöklikt att gå runt i en till synes övergiven anläggning som är i full drift. Så länge allt fungerar som det ska sköter sig stationen själv.
Med en installerad effekt på 11 MW och en årsproduktion på 50 GWh är Lindbyn en av de mindre anläggningarna i Dalälven.
Tack till Fortum och Olle Lundin!
Jag blir nostalgisk av att se bilderna. Min far Sven Broman var maskinisten som bemannade stationen tills han gick i pension. Det var hans skötebarn och vad jag minns var skötseln prio ett. Varje vecka skulle turbinerna smörjas grindarna vid intaget hållas rena. Det hände att både älg och rådjur fastnade där samt en hel del annan bråte. Dammluckorna skulle också tätas ständigt. Spännande var den tiden då flottningen pågick och speciellt när “rumpan” gick. Då utmande flottarna varanda om vem som vågade åka i första båten i timmerrännan. Den flottaren skulle sedan ta emot resten av flottarbåtarna. Lindbyns kraftv. var något av en udda plats för på den tiden stannade bussen inte vid vägen, ingen postlåda fick sättas upp utan far fick ta sig till poststationen dagligen för att hämta post både till oss själva och till kraftverket. Inte heller skolbussen stannade utan jag fick färdas med cykel, spark eller skidor. Vilken 7-åring skulle idag ta sig på egen hand till Mockfjärd från Lindbyn?
Tack för att du delar med dig Margith! Intressant att läsa.
/Henrik