Den här bloggposten är en fortsättning på två tidigare om den Sicilianska svavelindustrin. För att förstå sammanhangen rekommenderar jag att man läser dessa först här och här.
Sicilianarna vägrade först tro på Union Sulphurs produktionskapacitet och den låga produktionskostnad som var möjlig med Fraschprocessen. Efter ett tag sjönk informationen in och man inledde förhandlingar om exportbegränsningar. Ett avtal tecknades som gav de sicilianska producenterna ungefär 25% av världsmarknaden. Union Sulphur tog hand om resten.
1912 gick Fraschs patent ut och flera konkurrerande företag började använda processen. Handelsavtalet gällde fram till 1913, varefter de amerikanska tillverkarna inledde en massiv försäljningskampanj mot europeiska kunder.
Första världskrigets utbrott 1914 gav den sicilianska produktionen lite andrum. Men efter krigsslutet 1918 fortsatte det fria fallet. Två av de viktigaste exportmarknaderna – Frankrike och Storbritannien – hade förlorats. Samtidigt fanns det ett överskott på transporttonnage efter kriget, vilket gjorde fartygsfrakt över Atlanten allt billigare.
1921 fick den italienska regeringen gripa in. De sicilianska svavelproducenterna var sedan beroende av statsstöd ända fram till att brytningen upphörde på 1980-talet. Det är förklaringen till att många av ruinerna ser relativt moderna ut. Den olönsamma produktionen hölls igång i närmare 70 år.
Men även Fraschmetoden skulle snart slås ut av en ny produktionsmetod med ännu lägre kostnader.
På 1950-talet började man utvinna stora mängder naturgas i Kanada. Den kanadensiska gasen innehöll upp till 20% svavelväte. Svavelvätet var hälsofarligt och korrosivt vilket gjorde det nödvändigt att rena gasen innan den användes. För avsvavlingen användes den så kallade Clausprocessen.
Restprodukten från Clausprocessen var rent svavel. I takt med att naturgasproduktionen ökade producerades allt större mängder svavel. 1959 var mängden utvunnet svavel större än gruvproduktionen på Sicilien. 1972 gick man om USA som världens största producent och exportör.
Den enorma produktionsökningen inom olja och gas i kombination med allt hårdare miljökrav har skapat en intressant situation. Avsvavling är numera en självklar del av raffineringsprocessen.
Världens produktion av svavel har därför inte längre något med efterfrågan att göra. Mängden producerat svavel styrs i stället av efterfrågan på olja.
Resultatet är ett enormt överskott på. Prisnivån för kanadensiskt svavel var 1993 nere i $0 per ton. På mindre än hundra år har svavel gått från att vara en eftertraktad råvara till något man har svårt att bli av med.
På Sicilien står anläggningarna övergivna. Fårskötsel och fruktodling har tagit över igen.