Siciliens guld del 2: Palo

Första postningen om svavelbrytningen på Sicilien finns här

I mitten av 1890-talet drabbades världen av lågkonjunktur och de sicilianska svavelproducenterna genomgick ett stålbad till följd av sjunkande priser. Brittiska företag  stod för större delen av världskonsumtionen av svavel  och bestämde sig för att försöka säkra tillgången på råvaran.

1896 bildades Anglo-Sicilian Company. Företaget fick ensamrätt på försäljningen av sicilianskt svavel under en tioårsperiod, i utbyte mot en garanterad prisnivå på lägst $15 per ton. Monopolet ledde till att priserna på svavel steg 50%.

Alla var nöjda, möjligtvis med undantag för de som behövde köpa svavel. Köparna tvingades dock acceptera situationen eftersom de svavelfyndigheter som fanns i resten av världen inte var brytbara.

Svavel är annars ett vanligt grundämne i jordskorpan. I Louisiana hade man stött på enorma mängder elementärt svavel när man borrade efter olja.

Så stora rikedomar kunde förstås inte få ligga orörda. Problemet var bara att svavlet fanns under lager av kvicksand som gjorde traditionell gruvbrytning omöjlig.

Efter flera misslyckade försök att bryta svavlet kom kemisten Herman Frasch på en metod som fungerade.

Man ledde ner ånga i svavellagret så att det smälte och pumpade sedan upp det flytande svavlet ur marken.

Metoden krävde stora mängder energi, men det var inget problem. Man hade nämligen hittat stora mängder olja i närheten.

Frasch patenterade sin metod och startade the Union Sulphur Company 1901. Över en natt hade ”Siciliens guld” blivit värdelöst.

1906 hade man tagit över hela den nordamerikanska marknaden och marken började gunga på Sicilien.

Men än var spelet inte slut. Decennier av politisk inblandning med tullar, subventioner och produktionskvoter återstod fortfarande.

Abandoned sulphur mines at Palo, Sicily.