Sista april 1952. De boende i Harsprånget har samlats framför restaurangen för att fira vårens ankomst. Det är efterkrigstid och rekordår. Alla kurvor pekar uppåt och inget verkar omöjligt. Bygget av det enorma kraftverket i Harsprångsfallet går mot sitt slut. Sedan väntar byggen i bland annat Ligga, Messaure och Porsi. Den höga tillväxten i Sverige kräver stora mängder elektricitet.
Det mäktiga Harsprångsfallet någon mil söder om Porjus är platsen för Vattenfalls andra kraftstation i Luleälven. Ett tidigare projekt på samma plats påbörjades 1919, men avbröts på grund av lågkonjunktur 1922.
I Harsprånget har Vattenfall byggt ett folkhemssverige i miniatyr, med Folkets Hus, Konsumbutik och dansbana. Byggena i Norrland sker i väglöst land så allt måste byggas nytt. Arbetsstyrkan på som mest 1600 man bor i en blandning av egnahem, radhus och baracker. Allt är byggt för att enkelt kunna flyttas till nästa anläggarsamhälle.
Viktor Drugge är en av arbetarna i Harsprånget. Först som vakt, senare som förrådsman. Här står han med sina döttrar Kerstin och Birgit utanför Familjebarack 27. Kerstin blir kvar längst i Harsprånget, från 1947 till 1967. När verket invigs 1952 lämnar stora delar av arbetsstyrkan samhället. 1967 omplaceras driftpersonalen till Porjus och de sista husen rivs.
60 år senare är allt som återstår av Harsprångets samhälle några övervuxna gator och en tennisbana.
Kraftverket finns kvar. Än idag är det Sveriges största vattenkraftverk. Efter om och tillbyggnad 1983 är effekten 977 MW.
Tack till Kerstin Forsgren och Birgit Hedin!
För ett litet tag sedan så postade jag en bild från Luspebryggan i denna forumtråden:
http://forum3.sff.n.se/viewtopic.php?f=1&t=2174
Luspebryggan låg väl högre upp i älven och ligger väl idag under vatten (?)
Ja, om jag inte är ute och seglar låg Luspebryggan vid Luleluspen uppströms Porjus, ungefär där järnvägen viker av mot Gällivare.
Har tänkt svänga av och åka förbi där, men det har aldrig blivit av. När den nya Porjusstationen byggdes 1975 höjde man dammen, så det kan nog stämma att området står under vatten.
jo många minnen…harsprånget där man växte upp…vi levde ett liv där men nu finns bara minnen kvar av vårt fina samhälle
Robin
Pingback:En resa mot ljuset i norr 1992 – fjärde och sista delen av resan. « En blogg i det blå
Bodde i Harsprånget 1958-1963, och nog är det en av de perioder av livet jag minns som en fantastisk t lycklig tid , med hänsyn till att man minns främst de glada stunderna de soligaste dagarna när man ser tillbaka på ssitt liv.
Vad kul att se mamma och morfar och min moster Birgit på bild.
Vi flyttade från Harsprånget då jag skulle börja skolan. (1967)
Då jag blir multimiljardär ska jag återuppbygga hela samhället igen…
Kerstin finns inte med oss längre, tyvärr. Hon somnade in just innan jul, på det mest stillsamma sätt, med barnbarnen Ida och Elin vid sin sida. Fotosamlingen finns till största delen hos mig (barnbarnet Andreas) idag. Ville bara skriva och tacka för att du hjälpte till att synliggöra hennes ungdomsår, det var väldigt uppskattat!
–Andreas, son till Kerstins dotter Yvonne