Vattenfalls första storkraftverk, Olidestationen i Trollhättan, togs i bruk 1910 och byggdes sedan ut i omgångar fram till 1921. Ett tjugotal kilometer längre ner i älven fanns Lilla Edets slussar och vattenfall som skulle bli platsen för nästa kraftverksbygge.

1912-1917 byggdes en damm ovanför dåvarande Haegerska verken som flyttades till en plats längre nedströms. Dammen var en del av den nya slussleden och ökade fallhöjden från 4,5 till 6,5 meter. Slussen togs i trafik 1916.

1917 presenterades ett förslag till ny kraftstation med maskinstation ritad av Erik Josephson. Fallhöjden i Lilla Edet var en femtedel av Trollhättefallens och de stora tvåhjuliga Francisturbiner som användes i Olidan skulle inte fungera. I stället skulle ett stort antal mindre turbiner användas. Förslaget från 1917 kom aldrig att realiseras eftersom den ekonomiska krisen efter första världskrigets slut gjorde att elanvändningen inte ökade i den takt man förväntat. Utbyggnadsprojektet stannade av men under tiden fortsatte arbetet med turbinfrågan

Det största problemet var att de turbintyper som fanns att tillgå inte inte var anpassade för låg fallhöjd och höga flöden. Olika förslag på konstruktionslösningar som skulle göra det möjligt att öka aggregatstorleken och höja generatorvarvtalet togs fram. Motroterande löphjul, tandem- och serieuppställningar utvärderades teoretiskt och i modellförsök. Men det var först när propellerturbiner av kaplan- och lawaczecktyp blev tillgängliga som prestandaproblemen fick sin lösning.

Av dessa gav kaplanturbinen bäst verkningsgrad men var oprövad för den storlek (10 MW) det var fråga om i Lilla Edet. Konstruktionen med rörliga skovlar var dessutom komplex och dyr. I Lilla Edet användes därför en kaplanturbin och två enklare turbiner av lawaczecktyp.

Kraftverket togs i bruk 1926 och var sedan relativt oförändrat fram till 1982 då ytterligare ett aggregat installerades. Det fjärde aggregatet är en rörturbin av kaplantyp, vilket innebär att turbinen sitter monterad inne i vattenvägen. Från gatunivån syns bara en travers och täckluckor över det 30 meter djupa turbinschaktet.

Maskinstationen i Lilla Edet ritades av Erik Hahr. Den blev ett uppbrott från den monumentala arkitektur som präglat Vattenfalls tidigare kraftverk i Trollhättan, Porjus och Älvkarleby. Sekelskiftet hade blivit 20-tal och graniten byttes mot betong. De nya turbinerna med vertikal axel krävde hög takhöjd och maskinsalen liknade en kyrka. Ena kortsidan fick fönster från golv till tak.

Trots den utdragna projekttiden blev Lilla Edet en milstolpe för Vattenfall och svenskt kraftverksbyggande. Kaplanturbinen fick sitt genombrott och turbintypen blev snart helt dominerande i kraftverk med låga till medelhöga fallhöjder. Erik Hahrs fortsatta arbete med bland annat Krångede kraftverk har också tydliga influenser från Lilla Edet.

Fler bilder från Lilla Edet finns här.