När trefassystemet infördes i slutet av 1800-talet blev det möjligt att överföra elektricitet över längre avstånd och det var inte längre nödvändigt att placera förbrukarna intill kraftverken. Sveriges första kraftledning för trefas växelström byggdes mellan Hällsjöns kraftverk och gruvfälten i Grängesberg 1893. En intensiv teknikutveckling inleddes för att öka spänningen och därmed den möjliga längden på kraftledningarna. 1902 byggdes en 56 km lång 20 kV ledning mellan Näs och Sandviken och när Stockholms stads kraftverk i Untra stod klart 1917 anslöts huvudstaden över en 132 km lång 100 kV-ledning.
I början av 1930-talet introducerades utrustning som klarade 220 kV och det blev tekniskt möjligt att överföra kraften från älvar i Norrland till förbrukare i Bergslagen och Mälardalen. Först ut blev Krångedebolaget som byggde landets då till effekten största kraftverk i Indalsälven. Samtidigt byggdes en 340 km lång 220 kV-linje till Horndal där det fanns ett ställverk som distribuerade kraften vidare, bland annat till Stockholms stad.
I början av 1940-talet fanns fyra så kallade stamlinjer för överföring av kraft från mellersta Norrland till södra Sverige. Tillväxttakten var mycket högre än man tänkt sig – en utredning från 1930-talet hade bedömt att två linjer skulle räcka fram till 1955 – och planerna på ett 380 kV nät tog form. Med högre spänning ökades överföringskapaciteten per ledning samtidigt som det blev möjligt att utnyttja kraften i de norrländska älvarna. Den första förbindelsen med 380 kV spänning byggdes mellan Harsprånget och Odensvi utanför Hallsberg via Midskog vid Indalsälven.
Stamlinjerna är kritiska för landets elförsörjning och Odensvi byggdes därför som en berganläggning för att skydda mot angrepp. Transformatorerna placerades i bergfickor medan kontrollutrustningen var förlagd till bergrum. Inne i berget finns verkstäder, maskinhall (synkronkompensator), kontor och skyddsrum. Ingången till anläggningen är en trevånings betongbyggnad som sitter ihop med berget. I anslutning till berganläggningen byggdes bostäder för personal och deras familjer. Pendling var ännu ett okänt begrepp och de höga kraven på tillgänglighet krävde att personal kunde sättas in med kort varsel.
Idag är berganläggningen till stora delar tagen ur drift och har ersatts av ett utomhusställverk. Konstverket av Ebbe Berg som fanns i den gamla entrén har flyttats till en anonym byggnad med kontrollutrustning. Samtidigt som det är trist att en så väl bevarad 50-talsmiljö försvinner är det glädjande att man anstränger sig för att bevara målningen
Fler bilder från Odensvi finns här. Tack till Svenska Kraftnät och Vattenfall!
Trevlig läsning tack
Fina bilder från odensvi.
Jobbade där hösten 86 till våren 87 med renoveringen av synkronkompensatorn.
Jobbade 1979-1993 som stationsmontör med placering i OT12.
Där installerade jag Macintosh:en som syns i bild, och ledde en hel ombyggnad. Bl a att återinrätta spoltoaletter i berget, som på 70 talet ersatts av frystoaletter, utan tanke på hur dess ” produkter” av kulle omhändertas… nu är det ingen skitsak att ordna spoltoa i skyddsrum under jord heller…Vid övning kom på tal om verkligen personalen kunde arbeta i de arbetsstolarna, tillhöriga de s k byråchefsmöblerna i de delade rummen… Bara fyra ben, var ju farligt, men till slut kom vi fram till att det fanns mer som var farligt, vilket vi övade, än att slinta på stolen.
Har drömt om att få komma in och sen insidan på denna byggnad ända sedan jag såg den första gången. Jag gillar verkligen just denna era 40,50,60 tal och allra bäst som dessa oförstörda ställlen.
Sen också att det är en 50 talsbyggbad som är byggd mot ett berg gjorde att jag fasnade direkt för den för mig fantastiskt intressanta byggnad.
Jag hoppas verkligen att denna entrébyggnad får finnas kvar.
Har förstått att den inte används jättemycket då vägerna dit ser ganska oanvända ut, vilket jag sett de flertal gånger jag promenerat utanför stängslet.